kimbeleej

jag har tappat förtroendet för dig.. du har blivit den du var för 3 år sen, och jag tar inte längre dig för den jag tog dig för 1 år sen! du får mig gråta dagligen, och det är inte för att jag är rädd, mer för hur jag ska ta mig ut denna situation!? på ett sett ångrar jag så grovt att jag inte bara sa upp kontakten med dig redan vid 11-13 års ålder, då jag behövde dig som mest och ändå svek du mig med varenda ord, varför trodde jag fortfarande på dig efter det? jag har gjort allt för dig, gav nästan upp familjen jag bott hela mitt liv med för att du skulle förstå, visst du har ställt upp på saker med, men mesta dels är att du gett mig lite pengar osv, men det är inte det jag vill, jag vill bara kunna känna den kärlek en far o dotter ska kunna göra, men VART är den? den har dött.. och du är inte ens lidande av det! nu förstår jag varför min bror aldrig litat på dig, varför han alltid är orolig i din närvaro, varför han inte ofta är här.. okej, jag tror han älskar dig, men ofta undrar han för vad han älskar dig!? allt han önskar är att du tog han på samma sätt som du TOG mig, han ville bli behandlad som jag blev, som ditt kött och blod, men du stötte ut han. och det är precis vad som sker nu, viktigare saker kommer in i ditt liv.. jag kommer alltid älska dig för den bra person du är/var, alla har sina fel och brister, men du har för mycket, man räknar mer fel än rätt på dig! men kommer inte kunna säga att jag älskar dig längre, kommer aldrig kunna se dig i ögonen som förut. men som jag sagt innan, när en tid har gått, inser man vem personen är och man ångrar inte, saknar inte, ber inte om förlåtelse, förens man förlorat det!